insik
    Alla skrifterMänniskan

    Det är bristerna som gör oss mänskliga

    Lyssna på texten
    0:000:00
    Människan är inte ofullkomlig för att hon bär på brister. Hon är fullkomlig i sin mänsklighet just därför att hon har dem.

    Ändå har vi byggt ett samhälle där människan förväntas skämmas över det som gör henne mänsklig.

    Vi lär oss att dölja våra svagheter, kontrollera våra känslor och försvara våra fasader. Vi lär oss att framstå som hela, även när vi håller på att gå sönder. Och vi kallar det styrka.

    Men vad är det för styrka som kräver att människan förnekar sin egen mänsklighet?

    Genom bristen förstår vi varandra

    Det är genom våra brister vi kan förstå en annan människas smärta. Det är genom våra egna misslyckanden vi kan möta någon annans utan förakt. Det är genom vår sårbarhet vi förstår vad det innebär att behöva en annan människa.

    Den som aldrig vågar erkänna sin egen brist riskerar att göra andras brister till något skamligt.

    Och den som ständigt måste framstå som stark kan till slut förlora förmågan att möta den som inte orkar vara det.

    Det är inte våra brister som berövar oss medmänskligheten. Det är föraktet för dem.

    Vad är orden värda?

    Vi talar om människovärde, respekt och medmänsklighet. Vi skriver värdegrunder, upprättar riktlinjer och formulerar vackra ord om allas lika värde.

    Men vad är dessa ord värda om människan bara får vara värdefull så länge hon lyckas dölja det som gör henne sårbar?

    Vad är medmänsklighet värd om den försvinner i samma ögonblick som en människa brister?

    Ett samhälle som inte ger plats åt människans brister ger heller inte plats åt hela människan.

    För medmänsklighet börjar inte med att vi är felfria. Den börjar när vi vågar erkänna att vi inte är det.

    Att kunna säga: jag har brustit

    När jag kan säga: Jag har brustit. Jag har gjort fel. Jag har sårat. Jag har misslyckats. Jag har inte alltid förstått.

    Utan att för den skull upphöra att vara människa.

    Först då kan jag möta dig utan att kräva att du ska vara något jag själv aldrig har kunnat vara.

    Fullkomligheten ligger inte i frånvaron av brister. Den ligger i att människan kan bära sina brister, erkänna dem, ta ansvar för dem och ändå vara värdig kärlek och gemenskap.

    Vi behöver inte fler människor som lärt sig att se perfekta ut. Vi behöver fler människor som vågar vara sanna.

    När fasaden faller

    För det är inte när människan visar upp sin perfektion som vi lär känna henne på djupet.

    Det är när fasaden faller. När stoltheten tystnar. När hon inte längre har kraft att låtsas.

    Det är där vi får möjligheten att möta varandra på riktigt.

    Och kanske är det just detta vi har glömt:

    Människan behöver inte befrias från sina brister för att bli mänsklig. Hon behöver befrias från skammen över att ha dem.

    För ett samhälle utan plats för mänskliga brister är inte ett fullkomligt samhälle. Det är ett samhälle där människan måste gömma sig för att få tillhöra.

    Och där människan måste gömma sig kan medmänskligheten aldrig fullt ut leva.

    Fem varför

    Bygger frågorna…

    Ämnesdjup

    Kartlägger ämnesområdet…