Vi väntar på motivationen som på ett väder. Men motivation är inte bränslet. Den är oftast avgasen från något som redan börjat röra sig.
När den försvunnit helt är det sällan viljan som är trasig. Det är oftast riktningen som är otydlig, kroppen som är slut, eller målet som tillhör någon annan.
Ett mål lånat från omgivningen kan drivas fram ett tag av rädsla för att svika. Men rädsla är ett dyrt bränsle. Det tar slut, och det tar med sig något.
Ibland är motivationslöshet inte ett hinder att övervinna, utan ett besked att lyssna på: det här var inte mitt.
Innan du söker mer motivation, pröva om du fortfarande vill dit du en gång bestämde dig för att gå.