Det första svaret på frågan är nästan alltid lånat. Det är föräldrarnas röst, tidens röst, rädslans röst. Den egna viljan ligger ofta ett lager under det rimliga.
Viljan hörs sällan i vad vi säger att vi vill, utan i vad vi återkommer till när ingen ser. Den finns i uppmärksamheten, inte i planerna.
En användbar prövning är kostnaden: vad är jag beredd att förlora för det här? Det man inte vill betala för vill man oftast bara ha, inte vilja.
En annan är lättnaden. När ett riktigt svar formuleras uppstår sällan eufori. Oftast uppstår lugn — som när något länge burits fel och plötsligt sätts ner rätt.
Den som aldrig vågar vilja något litet kommer aldrig få veta vad hon vill i stort.