Livets mening känner inga gränser när en människa lär sig se bortom det som bara finns. Ändå når man en gräns inom sitt eget djup i samma ögonblick som sanningen visar sig.
Sanningen förändrar inte bara tanken — den förändrar hela sättet livet upplevs på.
När en människa väl mött djupet blir ytan svår att återvända till. Det som en gång kändes tillräckligt kan plötsligt verka tomt, tyst eller avlägset. Inte för att världen har förändrats, utan för att blicken har det.
Ett hav är inte mindre verkligt för att någon bara ser dess yta. Men för den som vågar dyka förändras hela havets natur. Djupet visar det som ytan aldrig kan bära.
Men om inget djup finns — kan något då vara äkta? Eller skapas äktheten av vår egen förmåga att känna, att förstå och att ge mening åt det vi upplever?
Kanske finns sanningen varken i djupet eller på ytan, utan i förmågan att röra sig mellan båda utan att förlora sig själv.