Människor romantiserar ofta destruktivitet som om mörker i sig vore djupt. Men destruktivitet är inte vackert. Det är förnekelse, beroende, lögner, självbedrägeri och skada som fortsätter långt efter att ögonblicket passerat.
Det vackra uppstår inte genom destruktivitet. Det blir tydligare genom kontrast. För det finns en skillnad mellan misstag och självdestruktion. Misstag kan mötas med ödmjukhet, eftersom människan fortfarande är nära sanningen.
Men destruktiviteten börjar där människan slutar vara ärlig mot sig själv.
Samtidigt finns det något verkligt vackert i att övervinna det destruktiva. Inte i dyrkan av mörkret — utan i förvandlingen bort från det. För varje gång en människa väljer sanning framför lögn, ansvar framför flykt och riktning framför villfarelse sker en förnyelse av sinnet.
Och den förnyelsen är varken vacker eller destruktiv i sig. Den är urskillning. Förmågan att se skillnaden mellan det som bygger upp och det som långsamt bryter ner en människa inifrån.
Kanske är det där verklig mognad börjar: inte i att aldrig möta mörkret, utan i att inte längre kalla det vackert.