En styrka känns sällan som en styrka inifrån. Den känns som självklar — och det självklara är svårt att se, eftersom vi antar att alla andra också har det.
Därför hittas styrkor ofta i friktionen: det du blir förvånad över att andra tycker är svårt. Eller i tröttheten: det du kan göra länge utan att tömmas.
Andra ser dem tidigare än vi gör. Inte i beröm, utan i vad de frågar oss om. Människor återkommer till den som kan något.
En styrka är inte en egenskap i sig, utan ett mönster i hur du möter världen: du ser detaljer, du håller lugn, du hittar ord, du ordnar kaos, du bär andras tyngd.
Din styrka är sällan det du är stolt över. Den är det du gör utan att räkna det.