Det farliga med en förmåga är att den efterfrågas. Den som kan bära får bära mer. Den som ser tar ansvar. Den som ordnar blir ordnaren.
Det som tömmer en människa är sällan arbetet. Det är arbetet utan riktning, gräns eller mottagare. Att ständigt lösa det ingen erkänner att man löser.
En förmåga blir en fälla när den blir en identitet. Då kan man inte sluta utan att förlora sig själv, och därför slutar man inte förrän kroppen gör det åt en.
Hållbarheten ligger inte i mindre ambition, utan i ömsesidighet: att det finns någon som också bär dig.
Ingen förmåga är byggd för att vara ensam om ansvaret.