Jag gav inte upp om kärleken. Jag gav upp om dess imitation. Jag gav inte upp om relationer. Jag gav upp om de bilder som fängslar människor inuti visshet.
En bild är användbar, men den är död. En människa är levande.
Innom det ögonblick jag tror att jag känner dig slutar jag möta dig. Innom det ögonblick jag ber dig förbli den du var i går slutar jag älska den du är i dag. Världen förväxlar ägande med närhet och förtrogenhet med förståelse. Den dyrkar bilden eftersom bilden är förutsägbar. Livet är det aldrig.
Att vara make är ingen roll. Att vara förälder är ingen titel. De är närvarons discipliner.
En god make begraver gårdagens hustru för att kunna möta dagens. En god förälder låter gårdagens barn försvinna så att morgondagens kan träda fram.
Detta är inte relation. Detta är deltagande i verkligheten.
Frågan är inte längre: vem vill du hålla fast vid? Frågan blir: vem möter du just nu? Älskar du idén om människan du möter?
Men om du möter en människa på nytt i varje ögonblick, då finner du verklig närvaro. Vi finner verkliga ögonblick.
Det som återstår när varje konstruktion fallit är förvånansvärt enkelt: ärliga ögon, skratt som lättar hjärtat, frågor som inte kan besvaras, en hand på axeln, ett leende som inte begär något tillbaka.
Kanske är att vara människa inte att definiera livet. Kanske är det att möta en annan människa utan att ersätta henne med en bild.