Det mesta som kallas lyssnande är väntan på sin tur. Vi hör orden och förbereder samtidigt vårt svar, vår erfarenhet, vår korrigering.
Att lyssna på riktigt börjar med att ge upp något: kontrollen över var samtalet ska sluta. Så länge man vet vad den andra borde komma fram till lyssnar man inte — man styr.
Det märks. Människor känner skillnaden mellan att bli hörd och att bli hanterad, även när orden är desamma.
Ett äkta lyssnande ställer fler frågor än det ger svar, och det tål tystnad. Tystnaden är ofta där det verkliga hinner formuleras.
Att lyssna är att låta någon annan ha rätt till sin egen berättelse, även innan man förstått den.