Den vanligaste rädslan är att säga fel. Men det som gör mest skada är sällan fel ord — det är frånvaro. Tystnaden tolkas nästan alltid som att det inte gick att stå ut med.
Den som mår dåligt behöver sällan en lösning. Hon behöver ett vittne. Någon som inte försöker göra känslan mindre för att själv slippa se den.
Frågor som öppnar är enkla: hur är det, egentligen? Hur länge har det varit så? Vad är tyngst just nu? De kräver inget svar, men de visar att svaret får plats.
Undvik att jämföra, förklara eller trösta bort. ”Det ordnar sig” avslutar samtalet. ”Berätta mer” fortsätter det.
Och du behöver inte bära det ensam. Om det handlar om liv, säkerhet eller något du inte klarar av: ta med en vuxen du litar på — en förälder, lärare, kurator eller någon annan som kan hjälpa på riktigt.
Att stanna kvar är nästan alltid mer värt än att säga något klokt.