Många undrar vad normalt innebär.
Är det här normalt? Är det normalt att känna så här? Är det normalt att människor beter sig så här?
Frågan kommer ofta när något känns obehagligt, när vi vill veta om vi överreagerar eller om det är något fel på världen omkring oss.
Men kanske är frågan felställd.
Det som är vanligt är inte automatiskt normalt. Och det som är normalt behöver inte bara vara det som redan händer.
Normalt kan också vara det vi menar bör vara självklart.
Det är där den verkliga frågan börjar.
Inte bara: Vad är normalt?
Utan:
Vad bör vara normalt?
Normalt är inte samma sak som vanligt
Ordet normalt fyller en viktig funktion när det hjälper oss att beskriva det som människor med goda skäl ska kunna förvänta sig av varandra.
Att bli bemött med respekt. Att få vara trygg. Att kunna lita på människor. Att få sätta gränser. Att ta ansvar för sina handlingar. Att kunna säga förlåt. Att visa hänsyn. Att behandla andra människor värdigt.
Det borde inte uppfattas som extraordinärt.
Det borde vara normalt.
Men här blir skillnaden mellan normalitet och normalisering avgörande.
Normalisering handlar inte nödvändigtvis om något gott. Vi kan normalisera nästan vad som helst.
Även det destruktiva. Även det som långsamt bryter ner människor och relationer.
Igenkänning är inte ett bevis på sundhet
När något upprepas tillräckligt länge kan vi börja kalla det normalt bara för att vi känner igen det.
Men igenkänning är inte ett bevis på sundhet.
Att många människor lever med kronisk stress betyder inte att utmattning är ett normalt tillstånd att eftersträva.
Att människor regelbundet blir illa behandlade — i hemmet, på jobbet eller i möten online — betyder inte att kränkning är normalt i den mening vi bör acceptera.
Att ensamhet, hårdhet eller likgiltighet blivit vanligt betyder inte att det är dit vi ska rikta våra liv.
Det normala borde inte bara beskriva hur världen råkar se ut.
Det borde också säga något om hur vi vill att världen ska se ut.
Det är där ordet kan tjäna ett gott syfte.
För vi behöver normer — inte för att pressa människor in i samma form, utan för att ge människor något mänskligt att orientera sig efter.
Vad vi vill ska vara självklart
Vi behöver kunna säga:
Det här är sunt. Det här är värdigt. Det här är respektfullt. Det här är ansvarstagande. Det här är hur vi vill behandla varandra.
Och när vi gör det handlar normalt inte om att alla måste vara likadana.
Det handlar om att vissa saker borde vara självklara.
Att ett barn ska kunna känna sig tryggt. Att en människa ska kunna säga nej utan att straffas för det. Att kärlek inte ska kräva att man förlorar sig själv. Att styrka inte behöver innebära hårdhet. Att sårbarhet inte är svaghet. Att ansvar inte är ett nederlag. Att respekt inte ska behöva förtjänas genom rädsla.
Det är sådant vi borde uppmuntra till att bli normalt.
Samhällen formas av det vi kallar normalt
Samhällen formas inte bara av vad människor gör.
De formas av vad människor börjar betrakta som självklart.
Det vi uppmuntrar blir norm. Det vi värdesätter förs vidare. Det vi gör självklart blir en del av kulturen.
Och det vi kallar normalt påverkar vad människor tror att de kan förvänta sig av livet och av varandra.
Därför är frågan "Vad är normalt?" större än den först verkar.
Den handlar egentligen om:
Vad vill vi ska vara normalt?
Vilken sorts människa vill vi uppmuntra? Vilken sorts relationer vill vi bygga? Vilken sorts samhälle vill vi lämna efter oss?
Kanske är det just där vi behöver börja.
Inte med att fråga vad människor redan har lärt sig att acceptera.
Utan med att våga säga:
Det här är vad vi vill ska vara normalt.
Normalt behöver inte vara det vi har vant oss vid. Normalt kan vara det vi tillsammans väljer att göra självklart.