Vi har lärt oss att sorg är ett avbrott. Något som ska passeras, hanteras, helst snabbt. Därför blir det dubbelt tungt: först sorgen, sedan kravet att inte vara i den.
Sorg är inte ett fel i systemet. Den är priset för att något betydde något. Den som aldrig sörjer har antingen inte förlorat något, eller inte tillåtit sig att bry sig.
Det jobbiga är sällan sorgen själv. Det är ensamheten i den. Att gråta blir uthärdligt när någon sitter kvar i rummet.
Sorgen har också en egen rytm. Den kommer i vågor, inte i faser. Den avtar inte för att man beslutat att den ska göra det.
Sorgen är kärlekens kvarvarande form. Den gör ont just för att den fortfarande håller fast vid något verkligt.