Övertänkande är inte för mycket tänkande. Det är tänkande utan riktning. Ett arbete som aldrig avslutas eftersom det aldrig fått en fråga det kan besvara.
Ofta är det inte ett försök att förstå, utan ett försök att kontrollera. Om jag tänker igenom varje utfall kan inget överraska mig. Om inget överraskar mig kan inget skada mig. Det är ett rimligt hopp — och en omöjlig uppgift.
Det som bryter cirkeln är sällan mindre tankar, utan tydligare gränser: vad är egentligen frågan, vad kan jag avgöra, och vad är helt enkelt okänt tills verkligheten svarar?
Det som är okänt kan inte tänkas färdigt. Det kan bara bäras.
Övertänkande är rädsla som klätt ut sig till ansvar.