De flesta försöker förstå sina känslor genom att döma dem. Bra eller dålig, rimlig eller överdriven, tillåten eller opassande. Men i samma ögonblick som en känsla bedöms slutar den tala. Den går under jorden och återkommer senare, förklädd.
En känsla är inte ett problem som ska lösas. Den är information om vad som står på spel. Ilska pekar mot en gräns. Sorg pekar mot något som betydde något. Rädsla pekar mot något värt att förlora. Skam pekar mot en relation vi inte vill mista.
Att förstå en känsla börjar därför inte med frågan ”varför känner jag så här?” — den frågan leder ofta rakt in i försvarstal. Det börjar med ”vad handlar det här om?”
Ofta är den första känslan inte den verkliga. Irritation kan vara trötthet. Likgiltighet kan vara besvikelse som gett upp. Ett hårt tonfall kan vara rädsla som inte vill visa sig svag.
Förståelsen kommer inte av att analysera hårdare, utan av att stanna längre. Känslor rör sig långsammare än tankar. De behöver tid som inte kräver något av dem.
Du förstår inte en känsla genom att förklara bort den, utan genom att låta den vara tillräckligt länge för att den ska hinna säga vad den kom för.