Den hårda rösten inom oss påstår sig vara nödvändig: utan den skulle jag slappna av, bli lat, sluta försöka. Men hårdhet ger sällan uthållighet. Den ger prestation följd av kollaps.
Självmedkänsla är inte att befria sig från ansvar. Det är att kunna bära ansvar utan att gå sönder av det. Den som skäms för mycket kan inte se klart, och den som inte ser klart kan inte ändra något.
En enkel prövning är riktningen: skulle jag säga det här till någon jag höll av? Om inte, är det inte sanning — det är straff.
Det handlar inte om att tala vackert till sig själv, utan om att tala rättvist. Rättvisa inkluderar sammanhang, trötthet och det man faktiskt inte visste då.
Att vara snäll mot sig själv är inte att sänka kraven. Det är att sluta kräva att man skulle ha varit någon annan.