Att vilja hjälpa är sällan neutralt. Det finns nästan alltid en egen känsla i det: obehaget av att se någon ha det svårt, behovet av att vara den som löser.
Hjälp som gör någon mindre kapabel är inte hjälp. Det är ett övertagande i vänlig form. Den som får allt gjort åt sig lär sig att hon inte klarar det.
Gränsen går vid vem som håller i besluten. Du kan bära vikten en stund. Du kan inte bära riktningen åt en annan människa utan att ta något ifrån henne.
Frågan ”vad behöver du?” är ofta bättre än varje idé man själv har. Och svaret ”jag vet inte” är också ett svar — det betyder oftast: stanna kvar.
Att hjälpa är att göra någon starkare, inte att göra sig själv nödvändig.