Oron har ett föremål. Den handlar om något: ett prov, ett samtal, ett besked. Den går att beskriva, och den tar slut när saken tar slut.
Ångesten har en riktning men inget mål. Den är kroppens larm utan brand. Den lånar gärna oron som förklaring — plötsligt handlar allt om ekonomin, hälsan, framtiden — men byter ämne så fort ett ämne blir löst.
Skillnaden märks i vad som händer när frågan besvaras. Om lugnet kommer var det oro. Om lugnet inte kommer, utan bara flyttar till nästa fråga, var det ångest som sökte något att hålla i.
Det gör dem inte olika i värde. Båda är svar på något verkligt. Men de behöver olika saker: oron behöver handling, ångesten behöver närvaro.
Att förväxla ångest med oro är att försöka släcka en larmsignal genom att argumentera med den.
Att kunna skilja dem åt är inte en diagnos. Det är en orientering — ett sätt att veta om nästa steg är att göra något eller att stanna.